Wes Craven, Freddy Kruegers pappa, är död. I en färsk krönika fångar Nöjesbladets Jan-Olov Andersson vad som gjorde skräckregissören minnesvärd. Filmbloggen plockar fram fyra scener ur Cravens filmer som visar varför han ägde.

The last house on the left (1972) – Wes Cravens genombrottsfilm inspirerades av Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” (1960) och handlar om tonårstjejer som faller offer för ett gäng sadister och mördare som rymt från fängelset. Det som är särskilt obehagligt med den här scenen, förutom blodet och hur mördarna njuter, är deras lugn och iskyla. Man blir illamående av att se det – lite som den där scenen i ”Zodiac” (2007) när mördaren hugger ihjäl ett par vid en sjö. Ingen jakt, ingen hysteri, ingen tvekan. Det är riktigt läskigt.

Terror på Elm Street (1984) – Freddy Krueger! Eller, Johnny Depp snarare i den här scenen. Det här var hans första minnesvärda prestation på vita duken där han spelar en tonåring som gör det man inte får göra i den här skräckfilmen – somna. Det blir bokstavligen ett blodbad. Det har gjorts många filmer i serien, men ingen enskild scen har varit så chockerande som Depps död.

Wes Craven’s new nightmare (1994) – Efter en massa halvtaskiga uppföljare återvände Craven till Freddy Krueger i en film som visade hur mycket han gillar att busa med skräckgenren. Här finns både rysningar och självmedvetna skämt, redan två år innan han gjorde ”Scream”. Här är en av filmens bästa scener där Krueger bryter mot fysikens lagar på ett sjukhus.

Scream (1996) – När vi sammanfattar Drew Barrymores karriär en dag kommer vi inte förbi öppningsscenerna i ”Scream”, där hon kastas in i en frågelek där fel svar leder till döden. Klippet här ovan visar inte hela sekvensen och det är viktigt att notera hur skickligt Craven bygger upp spänningen i början av den, något som sedan trissas upp till hysteri när den maskerade mördaren går till anfall. Det här är en av de skickligaste skräckscenerna i filmhistorien.

Hedersomnämnande går såklart till freakfesten ”The hills have eyes” (1977) och Hitchcock-artade thrillern ”Red eye” (2005) som också är måsten om man gillar Craven.