Igår talade Charlie Sheen äntligen ut om ryktena som har förföljt honom en tid – han har hiv. Avslöjandet blev akut eftersom National Enquirer tänkte hänga ut honom i ett kommande nummer (vilket Nöjesbladets Magnus Sundholm skriver om i sin blogg). Det är intressant att National Enquirer på sitt omslag hänger ett ”aids-ok” runt halsen på Sheen på ett rätt fult sätt. Numera går det ju utmärkt att leva sitt liv med hiv-viruset utan att det utvecklas till aids. Men National Enquirer har överdrivit rejält för att locka så många läsare som möjligt.

Att ha hiv är ingen lek, men det fanns en tid då Charlie Sheen inte hade undkommit lika lätt. Låt oss först spola tillbaka bandet till 50-talet. Doris Day och Rock Hudson var två av Hollywoods populäraste stjärnor. De gjorde flera romantiska filmer ihop och särskilt ”Jag hatar dej, älskling” (1959) blev en klassiker. På den tiden var det få biobesökare som anade att Hudson var gay.

När han fick sin hiv-diagnos 1984 blev det snart mycket svårt att behålla hemligheter. Hiv gick över till aids och Hudson, som då hade en roll i klassiska tv-såpan ”Dynastin” fick skrivas ut ur serien eftersom det blev allt svårare för honom att klara jobbet. När han återförenades med sin gamla ”filmromans” Doris Day 1985 för realitysåpan ”Doris Day’s best friends” blev det en chock för både publiken och hans gamla motspelare – Hudson såg gammal och skör ut, uppenbart sjuk. Den 2 oktober det året dog han i aids – och gav sjukdomen ett ansikte.

Två andra stora Hollywood-stjärnor har dött av aids. Regissören Tony Richardson vann en Oscar för ”Tom Jones” 1964. Han dog 1991. Och så har vi Anthony Perkins, skådespelaren som blev för evigt förknippad med rollen som Norman Bates i ”Psycho”-filmerna. Honom förlorade vi 1992.

Charlie Sheen? Han är inte ens i närheten av att gå samma öde till mötes.