Det våras för Mel Brooks som fyller 90 år i dag. Den legendariske komikern är fortfarande pigg i huvudet och aktiv, även om han inte regisserar filmer längre. Senast var han en av rösterna i ”Hotell Transylvanien 2”. Flera av hans gamla filmer är klassiker. Vissa inslag är daterade, andra provocerar fortfarande. Och många av dem är väldigt roliga. Det finns mycket att välja mellan, men här är mina favoriter:

Bensprattel i Nazityskland

”We’re marching to a faster pace / Look out, here comes the master race”

Poängen i filmen ”Det våras för Hitler” (1968) är att huvudpersonerna ska tjäna pengar på att skapa en Broadwaymusikal som är så stötande att dess nedläggning är garanterad. Filmen väckte en del rabalder när den kom, med sina dansande nazister, och är fortfarande en rätt udda upplevelse. Men något så vidrigt som nazism avväpnas med humor, det är en röd tråd i Brooks karriär.

”SedaGIVE?!”

”Det våras för Frankenstein” (1974), Mel Brooks parodi på gamla skräckfilmer från 30-talet, är en av de roligaste filmer som har gjorts. Här finns så mycket lekfullhet och kärlek – och noggrannhet i detaljerna. Brooks använde sig av samma laboratorieutrustning som i 30-talsfilmerna. Den här scenen där monstret attackerar Frankenstein (Gene Wilder) och han tvingas ta till charader för att göra sig förstådd är perfekt i sin komiska tajming.

Monster på charmoffensiv

När doktorn ska presentera monstret för en borgerlig publik tar han till Fred Astaire för att inte skrämma slag på alla. Genial idé, väldigt roligt utfört. Peter Boyle är ett suveränt monster som närmast liknar ett förvuxet barn. Några decennier senare gjorde han även succé i komediserien ”Alla älskar Raymond”.

”Ser du inte att karln är en ni…”

Mel Brooks tänjde på gränserna även i ”Det våras för sheriffen” (1974). Folk tycks inte glömma scenen där cowboys sitter och fiser runt lägerelden. Men den här är ju smartare och roligare. Brooks själv spelar den hysteriskt inkompetente, korrumperade och otrogne guvernören (som har förkortningen GOV stämplad på ryggen) som i den här scenen får träffa den nye sheriffen för första gången – och inser att han är svart! Rasism tacklades på ett avspänt men ändå vågat och ovanligt sätt för att vara 70-talet.