Florence Foster Jenkins

Regi Stephen Frears, med Meryl Streep, Hugh Grant, Rebecca Ferguson och Simon Helberg.
DRAMA
Det är lätt att skratta.
Historien är sann. Den rika New York-kvinnan uppträdde i Carnegie hall och sjöng opera trots att hon inte kunde sjunga. Även en del av publiken på 1940-talet skrattade, men mest gav hon enbart konserter för vänner och lojala supportrar.
Meryl Streep, som på riktigt är en duktig sångerska, härmar mycket skickligt de falska skrik man hör på inspelningarna av riktiga Florence Foster Jenkins. Hon ger ett gripande porträtt av en komplicerad person.
Med väldigt starkt stöd av Hugh Grant, som spelar maken i en av sitt livs bästa roller. Den alltid uppmuntrande och stöttande mannen gör allt för att hålla sin hustru lycklig. Med blickar och minimala rörelser uttrycker han massvis med känslor. Hugh Grant arbetar på Streep-nivå och lär prisas när filmåret summeras.
Han har också en älskarinna, fint spelad av Rebecca Ferguson. Det ovanliga äktenskapet får sin förklaring i filmen. Den fjärde byggstenen i berättelsen är pianisten Cosmé McMoon (Simon Helberg). Han väljs efter audition att få ackompanjera amatörsångerskan. Lycklig för den fina lönen tills han hör henne sjunga.
Välspelat om en tondöv profil. Skratten tystnar och man blir mest rörd av en stark obesvarad kärlek till den klassiska musiken.