DRAMA. En av de mest omtalade regidebuterna på Sundancefestivalen de senaste åren såg länge ut att bli en Oscarsfavorit. Så blev det inte. Felet ligger hos filmens regissör. Våldtäktsanklagelser från förr hemsökte Nate Parker och hans klumpiga sätt att bemöta dem gjorde att själva filmen blev överskuggad.

Berättelsen om slaven Nat som i början av 1800-talet växer upp hos familjen Turner i Virginia är verklighetsbaserad och en effektfull illustration av hur terror och mänsklig förnedring gick hand i hand med äppelpaj i den amerikanska södern. Till en början är Nats närmaste vän Turners son Samuel, men när båda är vuxna infinner de sig i sina samhällsroller, som herre och slav. Nat tillåts lära sig läsa som barn hos familjen och blir predikant, något som så småningom leder till en blodig slavrevolt som har blivit en beryktad del av amerikansk historia.

Titeln är en blinkning åt stumfilmsklassikern ”Nationens födelse” (1915), ett sätt att slå tillbaka mot den filmens ökända rasism. I den skildrades Ku Klux Klan som hjältar och svarta som oförstående vildar som var farliga för (vita) kvinnor och hade en negativ effekt på Söderns ansträngningar att resa sig efter att ha förlorat inbördeskriget.

I ”The birth of a nation” skildras slavsamhället lika omskakande och brutalt som i ”12 years a slave” (2013) – åtminstone på ytan. Det är välregisserat, med plågsamma stunder. Minnesvärt och kusligt nog iscensätts konsekvenserna av slavupproret till tonerna av Billie Holidays klassiska sång om lynchningar i Södern, ”Strange fruit”.

Det är en enastående insats av regissören själv i huvudrollen och han har gott stöd av Hammer som Samuel, en man som behandlar dig väl så länge som du förstår din plats i hierarkin.

Men Parker har en tendens att skildra Nat som en änglafigur – bokstavligen i en (återigen) klumpig scen. Oavsett hur begåvad regissören är i sitt bildberättande blir det här religiöst fanatiska hämnddramat lite svårsmält ibland.

Filmen har svensk biopremiär idag.