Den legendariske franske oceanografen, filmmakaren, dykaren och undervattenpionjären Jacques Cousteaus liv och äventyr får den klassiska biografibehandlingen – med allt vad den innebär av motgångar och triumfer, ekonomiska problem, hybris och otroheter, bittra familjerelationer, montage som täcker långa tidshopp och djupare och djupare lager av ålderssmink.

Historien spänner över ungefär tre decennier, från 40- till 70-tal, och bjuder på en del fantastiskt vackra naturskildringar. Framför allt under vattenytan, där filmen är som allra bäst.

Lambert Wilson är en perfekt Jacques Cousteau, men Jérôme Salle – som verkar känna någon sorts redovisningsplikt – klämmer in onödigt mycket i filmens två timmar. Vissa scener känns staplade på varandra för sakens skull snarare än speciellt givande. Och det tillsammans med fokuset på relationen med favoritsonen Philippe (Pierre Niney) gör att flera av karaktärerna inte hinner mejslas ut ordentligt.

Den äldre sonen Jean-Michel (Benjamin Lavernhe) verkar ingen – vare sig manusförfattare eller Cousteau själv – bry sig speciellt mycket om. Och Audrey Tautou har inte mycket mer att göra som den seriebedragna hustrun Simone än att bli surare och surare, mer och mer gråhårig och lite halvalkad.

Vilket är en klassisk och tjatig kvinnofälla i biografifilmer om kända män.