Reda Kateb är bra som stilbildande Django Reinhardt. Foto: Njutafilm

Django

Regi Etienne Comar, med Reda Kateb, Cécile De France, Bea Palya.
DRAMA
Reda Kateb gör ett skickligt porträtt av gitarristen Django Reinhardt, född 1910 i romsk familj. En stilbildande jazzgitarrist som förnyade instrumentet trots att två fingrar på vänsterhanden förstördes i en brand när han var 18 år.
Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten slog igenom 1934 och när filmen börjar är han uppskattad musiker i Paris under andra världskriget. Även bland de tyska ockupanterna. Men nazisternas attacker mot romer har börjat, och mer och mer inser Django Reinhardt att han inte är skyddad av sin stjärnstatus.
Än mer märker hans omgivning det. Huvudpersonen är ganska passiv genom berättelsen. Hans mamma och manager/bror tar tag i praktiska saker åt drömmande Django. Han lever för att spela gitarr, och det spelas mycket i filmen. ”Django” har för många för långa konsertscener som inte för handlingen framåt. Imponerande återskapat, men det blir för mycket flyhänt jazz.
Cécile De France spelar en beundrare med makt i franska kulturlivet under kriget. Spänningen byggs kring Django Reinhardts flykt som planeras på gränsen till Schweiz. Medan nazisterna distraheras med hjälp av musik, ungefär som i ”Sound of music”.
Men det här är inte den genren. ”Django” vacklar mellan spänning och artistporträtt och blir varken eller.