Här kommer några observationer jag gjorde när jag såg ”Jurassic world”. Jag kallar dessa för ”sanningar”, och de är mina sanningar. Håller du inte med så twittra, fejsbooka eller mejla! Det är främst sådant jag störde mig på, i en film jag i övrigt tyckte var underhållande att se. Det finns några milda spoilers nedan.

1. Jag brydde mig om barnen i ”Jurassic park”, men inte kidsen i ”Jurassic world”. 
Kommer fortfarande ihåg att barnen i ettan heter Lex (Ariana Richards) och Tim (Joseph Mazello). Men jag såg den nya filmen häromdagen och kan inte minnas rollfigurernas namn.
Fick kolla upp. Ty Simpkins rollfigur heter Gray och Nick Robinsons Zach. De kommer inte att gå till filmhistorien, precis. Jag hann inte ens bli irriterad på deras dumhet eftersom rollfigurerna var så platta att det inte fanns något att fästa irritationen på.

2. Störningsmoment: Jimmy Fallon
När kidsen åker runt i safari-sfären du ser på bilden, så dyker pratshowvärden Jimmy Fallon upp på en display och ger ”humoristiska” instruktioner om hur fordonet fungerar. Detta inslag drog mig ur filmen eftersom jag fattar att Fallon är med eftersom han jobbar på NBC, som tillhör samma koncern som Universal Pictures. En kostymnisse ligger givetvis bakom att han har fått minirollen. De vill väl bygga upp Jimmy Fallons varumärke ännu mer. Det är knappast regissören Colin Trevorrows vision.

3. Originalet – ett nöjesfält med djup
”Jurassic park” är ett spektakel med intressanta rollfigurer och engagerande diskussioner om exempelvis etik. ”Jurassic world” tar en enklare väg, där den nästan enbart fokuserar på spänning, spektakel och dinosaurie-action.
Visst, Chris Pratts rollfigur, och även miljardären (Irrfan Khan) som äger stället är inne och nosar på vad som är rätt, och hur får man egentligen behandla dessa tidigare utrotade djur som nu är tillbaka.

Men det går ju inte att bräcka Dr. Ian Malcolms (Jeff Goldblum) minnesvärda ord ”life finds a way”. Goldblum briljerade för övrigt i rollen och utglänste till och med Tyrannosaurus Rex (och det är ju tur det eftersom dinosaurierna bara var med 15 av 127 minuter) Jag tycker egentligen om karuseller. Och ”Jurassic world” ligger väldigt nära ett ”åk” på ett nöjesfält. Don’t get me wrong, det är inte bara negativt. Första filmen är ett ”åk” OCH har ett djup.

4. ”Jurassic world” är ändå den bästa uppföljaren
I min bok är ”Jurassic world” en film som ändå förtjänar betyget tre. Jag känner mig generös, eftersom den  misslyckas med så mycket. Trots detta är det den bästa uppföljaren i serien. Chris Pratt är en utmärkt actionhjälte, och hans karriär har bara börjat. Och som spänning för stunden funkar den mer än väl. Både ”The lost world: Jurassic park” (1997) och ”Jurassic park III” (2001) har sina ögonblick, men är ganska svaga episoder i filmserien. Jag hade för övrigt hellre sett Sam Neill i en miniroll än Jimmy Fallon.

 

 

 

 

 

5. Sexismen i ”Jurassic world”
Claire (Bryce Dallas Howard) inkarnerar sexistiska klichéer (varför måste hon springa runt i högklackat i djungeln?). Och hon gör korkade val, som mot slutet när hon inte flyr fältet när en Tyrannosaurus rex och en ännu större kusin slåss. Vid sin sida har hon alfahannen Chris Pratt. ”Avengers”-regissören Joss Whedon baserade sin sexism-kritik på ett enstaka klipp innan premiären. Men här finns det fler liknande saker att hämta. Som att de två pojkarnas mamma, som spelas av Judy Greer (bilden nedan), har en enda uppgift. Att ringa sin syster och oroa sig för barnen.
Kan någon snälla skriva en c-uppsats?

 

 

 

 

 

6. Svag skurk
Har man en superdinosaurie vid namn Indominus Rex skulle man kunna tro att det inte behövs mänskliga antagonister. Vincent D’Onofrio är en fantastisk skådespelare i övrigt. Men det är svårt att bli engagerad av hans skurkroll Hoskins. En man som profitera på att använda dinosaurierna som vapen i militären. Det är den ena ”onda” repliken efter den andra som kommer ur hans mun. Till och med Chris Pratt säger: ”Har du någonsin hört dig själv prata?”.

 

 

 

 

 

7. Brutalt dödsfall
Rollfiguren Zara Young (Katie McGrath), som hade som uppgift att passa barnen, råkar ut för det hittills värsta dödsfallet i ”Jurassic park”-serien. Det är möjligen den mest spektakulära scenen i filmen, men eftersom rollfiguren är så endimensionell blir det bara ögongodis. Är budskapet med dödsfallet att man ska straffas hårt om man är en usel barnflicka? Ingen aning.

8. Steven Spielberg är stor
Redan 1993 visade Steven Spielberg hur en dinosaurierulle skulle göras. Visst, han halvmissade med ”Lost world”, jag förlåter honom. Nykomlingen Colin Trevorrow gör ett godkänt försök, men han bevisar främst hur skicklig Spielberg var när den första filmen gjordes.

9. Den här besten är oemotsåndlig
Indominus Rex. Vilken bjässe.