Som Nöjesbladet berättade tidigare i dag har vi mist en av Hollywoods stora kompositörer, James Horner. Här på Filmbloggen tänkte vi titta bortom det som Horner främst förknippas med, Céline Dion och den där ”Titanic”-låten. Häng med på lite filmmusiknörderi.

I början fanns ”Star trek”. Tv-serien som långfilm blev en hit 1979 och Jerry Goldsmiths musik hjälpte till att kittla fantasin vid de många tillfällen då själva filmen segade till. När uppföljaren kom 1982 anlitades en ny, ung kompositör. James Horner lyssnade nog en hel del på sin äldre kollegas musik, men soundtracket står ändå på egna ben. Pampigt och känslosamt (det här är ju filmen där Spock dör, om än tillfälligt), men också aggressivt i stridsscenerna. Exempel på det sistnämnda finns i klippet här ovan.

Ett av Horners bästa soundtrack är ”Aliens” (1986). Precis som i förra fallet följde han i Jerry Goldsmiths spår; kompositören hade skrivit musiken till ”Alien” (1979). Horners musik fann också det där krypande obehaget som Goldsmith fick till, men den aggressiva tonen från ”Star trek II” passar ju alldeles utmärkt till den mer militaristiska stilen i ”Aliens”.

James Horner hade många beundrare, men även kritiker. Det fanns de som elakt hävdade att den han inspirerades mest av var sig själv. Det här soundtracket har flera teman som är snarlika de i ”Star trek II”, inte bara i melodin utan även i arrangemanget. Ibland skötte Horner det där snyggt, ibland var det lätt att tycka att han var lite lat. ”Aliens” gav ändå Horner hans första Oscarnominering.

Därefter blev det många äventyrsfilmer, gärna med en romantisk touch. På 90-talet skördade han sina största framgångar, med ytterligare två Oscarnomineringar 1996, för ”Apollo 13” och ”Braveheart”. Klippet här ovan visar den förstnämnda filmens mäktigaste scen, raketuppskjutningen. Att den ger rysningar beror inte bara på Ron Howards skickliga regi och klippningen utan även på Horners musik, som bara bygger och bygger tills raketen lyfter – och musiken med den.

Svepande romantik och keltiska toner dominerade soundtracket till ”Braveheart” som ofta användes i filmtrailers flera år senare, just för att det så effektivt kickar igång ett mäktigt välbefinnande.

Mycket kändes bekant med det soundtrack som slutligen gav Horner en Oscar – ”Titanic” (1997). Bara två år efter ”Braveheart” var det lätt att känna igen de romantiska, sorgsna melodierna och säckpipan. De verkliga finsmakarna rynkade på näsan åt att det var det här soundtracket Horner vann för när han i själva verket borde ha belönats för ”Braveheart”.

”A beautiful mind” (2001) är ett av mina favoritsoundtrack av James Horner. Det lyckas illustrera både virrvarret och briljansen inne i John Nashs hjärna på ett jäkligt snyggt sätt. Och lyssnar man noga till stycket som spelas under filmens biljakt hör man två saker. Dels, förstås, temat till ”Aliens” (eftersom Horner bara inte kunde låta bli), dels en ledtråd till filmens twist. Det brukar spelas vild actionmusik till jakter, men i det här fallet är det sorgset och illavarslande, ett sätt att berätta för publiken att kanske är det vi ser i själva verket något annat… Läckert gjort.

En av Horners mest minnesvärda sista insatser är musiken till ”The amazing Spider-man” (2012). Det visade att även en traditionell kompositör som Horner anpassade sig till nya smaker. Soundtracket innehåller fler elektroniska inslag än vi är vana vid från Horner, men han anpassar det väl till orkestern som fortfarande är grunden.

Kollegan Marco Beltrami sa i dag att han känner att Horners död är slutet på en era. Han var en av de stora klassiska kompositörerna i modern tid. Yngre talanger är mer omtalade nu. Men för all del, mästaren John Williams lever ju fortfarande, 83 år ung och aktuell i jul med ny ”Star wars”-musik.