Johnny Depp som Hattmakaren i ”Alice i spegellandet”. Foto: Disney

Alice i spegellandet

Regi James Bobin, med Mia Wasikowska, Helena Bonham Carter, Johnny Depp, Anne Hathaway, Sacha Baron Cohen och Lindsay Duncan.
ÄVENTYR
En uppföljare till ”Alice i underlandet” som kom 2010. Den här handlar om tidsresor och låter Alice röra sig mellan parallella världar. Sådant är alltid snårigt, men ändå är den mindre skruvad än första filmen. ”Alice i underlandet” är mer trogen Lewis Carrol, medan ”Alice i spegellandet” använder andra figurer och har en helt ny intrig som inte alls liknar boken.
Vilket gör den till mer traditionellt filmberättande än Carrolls nonsensverser och ordlekar. Men det är ändå en psykedelisk resa.
Det börjar till havs i slutet av 1800-talet. Alice är vuxen och en duktig sjökapten som varit i Kina med sin besättning men jagas av pirater i filmens actionsmällande upptakt. Väl hemma i London möter hon sin mamma och den triste adelssonen som friade till henne. Han är nu lord, gift med en annan och har makt över Alice öde.
Men hon blir snart hämtad av en blå fjäril (med Alan Rickmans röst) som ber henne hjälpa Hattmakaren. Denne är sjuk av att sörja familjen han lämnade och pappan han skulle vilja försonas med. Alice får kontakt med Tiden, en gåtfull härskare, mycket underhållande spelad av Sacha Baron Cohen. Genom att stjäla en Viktig Manick från Tiden kan hon resa till det förflutna och försöka ställa saker till rätta.
Här finns många duktiga och sevärda skådespelare, även ner i småroller och röster till djur. Helena Bonham Carter är en finfin komedienne och härligt elak som den röda drottningen. Vi får också veta mer om hennes barndom och varför allt blev som det blev i underlandet. Johnny Depps läspande hattmakare är ett kul kalas av smink och brittiska dialekter. Mia Wasikowska är filmens stadiga centrum.
En del roar kanske mest vuxna, en del verkar för otäckt för de minsta och allt som rör förändringar i tiden känns teknisk fysik på KTH-nivå.
Färgstarkt bildberättande ersätter ofta böckernas roliga ramsor och rim, men här finns också några kul scener med sprakande språk. Som så ofta är det skurkarna som gör starkast intryck, men det handlar också om att förklara vad som formar varelser och att det finns ont och gott i alla.
Se där. En gammaldags saga i dånande digital kostym.