KRIGSDRAMA. Christopher Nolan har varit i rymden. Skapat en Batman för vår tid. Vänt upp och ner på tid och rum. Nu står han med bägge fötterna på jorden igen. Hans första historiska drama är också hans kortaste film.

Under försommaren 1940, efter Tysklands anfall mot Frankrike, Belgien och Nederländerna, har allierade trupper på den europeiska kontinenten trängts tillbaka. Nära en halv miljon soldater befinner sig på stränderna vid den nordfranska staden Dunkerque, i väntan på att bli evakuerade. Händelserna utspelas ur tre olika perspektiv – en brittisk stridspilot (Tom Hardy) som möter Luftwaffes plan i luften, soldaterna på stränderna som bara försöker överleva, samt en krigsveteran (Mark Rylance) som beger sig iväg över Engelska kanalen i en fritidsbåt med sin son och en yngre pojke för att hjälpa till med evakueringen.

Svenske mästerfotografen Hoyte van Hoytema, som även gjorde ”Interstellar” (2014) tillsammans med Nolan, tar oss upp till svindlande höjder under flygstriderna. Det omtalade 70-millimetersfotot fångar vacker, blågrå ödslighet på stränderna och Engelska kanalen.

Det öppnar upp – men filmskaparna trycker även ihop när det behövs och får till en klaustrofobisk känsla bland soldaterna som inte har någonstans att fly när Luftwaffe gör sina attacker. Öppningsscenen är intensiv, med en soldat (Fionn Whitehead) som flyr för sitt liv bland Dunkerques bakgårdar medan kulorna viner.

Den tryckande stämningen förstärks av en diskret men ständigt tickande klocka på soundtracket. Manus, musik och ljudeffekter skapades i en nästan matematisk samklang för att driva spänning. I intervjuer har Nolan sagt att han bara var intresserad av att skildra en här-och-nu-känsla av den kaosartade evakueringen. Det är på gott och ont. Ibland får man känslan av att han bryr sig mer om det tekniska spektaklet än ett mänskligt drama. Kyla präglar ofta Nolans filmer. Samtidigt speglas panikstämningen i ”Dunkirk” på ett skickligt obehagligt sätt.

Soldaterna på stränderna flyter ihop till en massa, men One Direction-stjärnan Harry Styles är engagerande som en ung, aggressiv kille som känner skam över att behöva bli räddad undan tyskarna. Rylance övertygar som krigsveteranen och det är framför allt i hans fritidsbåt som filmens mest berörande drama utspelas.

Kenneth Branaghs amiral lyfter kanske aldrig från filmofficersklyschorna, men Nolan låter en hel del av dramatiken utspelas i hans ansikte. Effektfullt, i en film som överhuvudtaget förlitar sig väldigt lite på dialog och i stället låter oss få se själva.

”Dunkirk” har svensk biopremiär i morgon.