DRAMA. Året är 1983, det är sommar och vi befinner oss i norra Italien. Oliver (Armie Hammer), en 24-årig student, ska bistå en arkeologiprofessor och lyckas göra stort intryck på byborna. Även på professorns 17-årige son Elio (Timothée Chalamet), som till en början irriterar sig på amerikanen. Samtidigt finns där något hos honom som Elio dras till. Å andra sidan lockas Elio även av en flicka i byn…

Filmen är baserad på en bok som utspelar sig under tjugo år, men här nöjer vi oss med att fokusera på sommaren då killarna träffas. Romansen utspelas långsamt och förförande, med sol och kultur, rustika miljöer och 80-talsdetaljer.

Chalamet har fått ett stort genombrott som tonåringen vars olika begär förvirrar honom, men Hammer är också mycket bra. Kärleken mellan dem är till en början trevande och full av förnekelse, men sedan passionerad och lekfull – ung på ett trovärdigt vis, trots att manuset är skrivet av en nästan 90-årig James Ivory. Men så är han ju även regissören bakom Hugh Grant-klassikern ”Maurice” (1987), som också skildrade ung homosexualitet. Och för all del, även Ivory har varit ung – och minns.

Här finns även en rörande scen med ett samtal mellan far och son som känns befriande positiv efter alla skildringar på film där homosexuella fördöms av sin omgivning. Den sista scenen är, utan att nämna några spoilers, oförglömligt fin. En balans mellan tårar, värmen i familjehemmet och ett framtidshopp.

Du kommer för övrigt aldrig att se på en persika på samma sätt igen efter den här filmen…

”Call me by your name” har biopremiär i morgon fredag.