En annan fotbollsmatch. Jag, Johan och Bo Widerberg spelar mot Rod Stewart och Björn Borg 1986. Foto Urban Andersson.

Nu finns en ny fin dvd-box med några av Bo Widerbergs filmer ute. Studio S har gjort ”Widerbergboxen” i samarbete med Kungliga biblioteket. En välgärning.

Det är inte de bästa filmerna, men det är en mycket sevärd box med intressant extramaterial. Filmer som ”Fimpen” och ”Victoria” är kanske intressant kuriosa, och viktiga i helhetsbilden av Widerberg, men det är roligare att titta på filmerna kring deras tillkomst. Stefan Nylén har gjort färska intervjuer med många inblandade, och här finns Johan Widerberg, Stefan Jarl, Magnus Härenstam, Marika Lagercrantz, Michaela Johlin och många andra som minns. Och Thommy Berggren, som gjorde flera filmer med Bo Widerberg till och med ”Joe Hill”. Den slutade med ett hett gräl mellan dem och efter det gjorde de aldrig mer någon film ihop. Men arbetade tillsammans med teater.
”Joe Hill” finns med i boxen och är bra, liksom ”Lust och fägring stor”.

Annars finns de bästa av hans filmer i en annan box. ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca”, ”Barnvagnen” och ”Ådalen 31” finns samlade och är värd att skaffa först. Men den nya boxen är ett perfekt komplement.

När ”Mannen från Mallorca” skulle ha premiär 1984 intervjuade jag Bo Widerberg. Han hade inte körkort men både han och Anki var mycket engagerade i sonen Johans fotbollsspelande. Johan var då 10 år och spelade med Djurgårdens IF:s s 74:or lag 1.
Så Bo Widerberg ville att vi skulle göra intervjun i samband med en av Johans matcher. Jag åkte till deras villa på Stora Essingen, vi pratade lite i hemmet och medan Bo värmde upp Johan på Stora Essingens fotbollsplan. Vi tog en taxi till lagets samling och fortsatte prata film i bilen, och intervjun pågick under matchen på grusplanen i Salem. Då och då avbruten av att Bo Widerberg kommenterade 10-åringarnas spel.
Vi pratade fotboll och trav, hans andra passion. Och film. Han sa att Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” var den perfekta filmen, och hade just haft en stark upplevelse av Alain Tanners ”Den vita staden”. Han lyfte fram Morricones musik till ”Once upon a time in America”. Han var starkt kritisk mot inhemsk film.
–  Svensk film verkar göras av grottmänniskor. Intelligenskvoten är på väg drastiskt ner, sa Widerberg.
Det var en underhållande intervju, men när man hör medarbetarna minnas, och läser Mårtin Blomkvists utmärkta biografi ”Höggradigt jävla excentrisk”, får man se även den andra sidan av Bo Widerbergs temperament. Hur illa han behandlade människor både privat och i jobbet.

När jag intervjuade honom i september 1984 sa han också tvärsäkert att ”Victoria”, som gjort fiasko i en version i Cannes 1979, nu till sist skulle få svensk premiär till julen samma år.
Så blev det inte. Det tog ytterligare tre år innan den kom på svenska biografer, inte tre månader.
Berättelsen om ”Victoria”, och mycket, mycket annat, gör den färska Widerberg-boxen till en guldgruva för filmvänner.