När jag tänker på Glenn Frey, som dog i går, tänker jag inte på Eagles. Jag tänker på min barndom och ”Snuten i Hollywood” (1984). Och jag tänker då inte nödvändigtvis på Eddie Murphys fantastiska första scen där han öppnar käften och låter den gå.

Jag tänker på inledningen innan Murphy visar sig. Där låten ”The heat is on” exploderar, filmens logga dyker upp i all sin 80-talsprakt och en massa bilder av vardagsliv i Detroit följer efter varandra. Allt medan trummor och saxofoner och Freys röst förför en i rasande fart. Eller vad som kändes som rasande fart 1984.

Att det är Glenn Frey och Detroit är ingen slump. Karln är född i den staden och inledningen av ”Snuten i Hollywood” är som ett kärleksbrev till Detroit med sin arbetarklass och sina bilfabriker. En dag som den här är det värt att se den inledningen en gång till, eller hur?