FANTASY Kanske hoppas fans av ”Warcraft”-serien (som innehåller spel och böcker) på att den här filmatiseringen ska öka fantasyintresset på samma sätt som ”Game of thrones” har gjort. Men de kämpar i motvind.

Handlingen etablerar världar och rollfigurer som tanken är att vi ska fortsätta följa i framtida filmer. När orchernas värld håller på att gå under öppnas en portal och de strömmar in i människornas värld. Bland båda grupperna finns kloka ledare som vill ha fred men även ondskefulla krafter som använder magi för att roffa åt sig makt.

Här finns inga rollfigurer eller skådespelare som du kommer att bli särskilt upphetsad över, förutom en välkommen gästroll för en Hollywoodstjärna i en scen. Filmen har hajpats en hel del eftersom regissören Duncan Jones (David Bowies son) har några bra filmer bakom sig och eftersom ambitionen såg ut att vara högre än de flesta andra spelfilmatiseringar.

Och visst är det ofta riktigt snyggt – redan i öppningsscenen får man en känsla för den orch som vi till en början ska sympatisera mest med, och det är tack vare skicklig teknologi som fångar minspel och uttryck på ett ”mänskligt” sätt. Kameran sveper kärleksfullt över noggrant skapade miljöer som i 3D och på IMAX-duken ser mäktiga ut. Men bakom all grannlåt känns det mest som seg b-fantasy.

Det beror dels på att storyn saknar spänning (och faller i skuggan av både ”Game of thrones” och ”Sagan om ringen”), dels på att det är kanske lite för många scener där karaktärer står och vevar sina magiska blixtar. Ben Foster, som Väktaren, är en ganska platt figur i det sammanhanget.

Bilder utan mycket till innehåll, alltså. Men vi kan ju alltid hoppas på att ”Assassin’s creed” hittar rätt.

Filmen har svensk biopremiär på fredag.