Molly Nutley (till höger) är elaka Filippa med sina underhuggare på internatskolan.

Alena

Regi Daniel Di Grado, med Amalia Holm, Molly Nutley, Felice Jankell, Rebecka Nyman, Fanny Klefelt, Johan Ehn och Helena af Sandeberg.
THRILLER
Redan de första dånande tonerna avslöjar att det är något otäckt på gång. Skräck.
”Alena” använder sig några gånger för mycket av musik/mörker för att skapa spänning kring skuggiga passager där ensamma (?!?) unga kvinnor vandrar.
Som helhet har Daniel Di Grado gjort en skickligt berättad långfilmsdebut. Inledningen placerar oss på internatskolan Ekensberg där tonårsflickor i vinröda uniformer rör sig mot skolbyggnaden. På idrottsplanen tränar lacrosselaget.
Alena (Amalia Holm) får börja som ny på skolan mitt i terminen. Hon kommer från traktens centralskola och har varit med om något uppslitande. Skolpsykologen är den som får in henne och som blir hennes stöd.
För hon behöver skydd. Alena konfronteras omedelbart med skolans självutnämnda ledare bland eleverna, Filippa (Molly Nutley) som är stjärna i lacrosselaget. Hon är omgiven av skolfilmernas sedvanliga två underhuggare. Men Filippa är också i någon sorts underläge mot Fabienne (Felice Jankell), en självsäker och stark elev som går sina egna vägar.
Alena är inte så ensam som det låter. Utanför skolan ser hon Josefin, hennes förtrogna från det tidigare livet på den gamla skolan. Josefin är en annan sorts personlighet än den vänligt leende Alena som vill passa in. Vi ser Josefin snatta och provocera, hon förespråkar att slå tillbaka med våld mot alla mobbare.
”Alena” bygger på ett seriealbum, en grafisk roman med samma namn av Kim W Andersson. Boken har en annorlunda dramaturgi, och avslöjar saker tidigt som är senare överraskningar i filmen. På det sättet är filmen mer gåtfull. I boken finns det även tonårspojkar i skolan. Fabienne är i seriealbumet en pojke som heter Fabian. Ändringen av pojkar till flickor i filmen ger andra sorters lager, men allt är inte helt tydligt i filmens berättande.
Det är inte alltid lätt att förstå rollfigurerna, och skolpsykologen har nog fullt upp.
Mest handlar filmen om att skapa spänning och obehag. Det lyckas. ”Alena” rör sig i en egen värld med egna spelregler. Samtidigt kan alla känna igen grupptryck, ensamhet, samvetskval och längtan efter kärlek.