Regi Ron Howard, med Paul McCartney, Ringo Starr m fl samt arkivfilmer.
DOKUMENTÄR
”The touring years” är underrubriken på den här effektiva Beatles-historiken, en grundkurs med fokus på åren 1963 – 1966. Även den som kan det mesta har utbyte av filmen som fångar entusiamen, passionen, glädjen kring genombrottsåren.
Med hjälp av uppfixat ljud återskapas känslan från tidiga konserter. Stockholm dyker upp några gånger, tv-konserten Drop-In 1963 och Johanneshovs isstadion 1964. Richard Curtis, Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard, Sigourney Weaver m fl berättar fint om unga upplevelser.
Gott så. Men en film om världens största bands turneer kunde innehålla mer än hysteriska fans och presskonferenser. John Lennon gifte sig 1962 och sonen Julian föddes i april 1963, innan Beatlemania inträffade. Hur detta var för honom och hans lilla familj nämns inte.
Här finns inte en enda efterfest eller fylla, inte närkontakt med fans eller andra. Journalisten Larry Kane resa med dem 30 dar runt Nordamerika 1964. Tar oss aldrig med bakom kulisserna.
Jo, det sägs att de var påtända av marijuana under filminspelningen ”Help!”. De ledsnar på turnerandet 1966. Något mer hände kanske i orkanens öga?
Förändrade filmspråket också
The Beatles revolutionerade inte bara popmusiken.
De förnyade också den rörliga bilden.
The Beatles slog igenom i en annan teknisk tid. När det var svårare att förstärka ljudet från scen så att bandet hördes till publiken, eller att spela in musiken för eftervärlden.
I synnerhet scentekniken var underdimensionerad. The Beatles kunde knappt höra sig själva på de största konserterna, och Ringo Starr berättar hur han tittade bakifrån på de andras fötter och rörelser för att gissa var i låten de befann sig.
När gruppen spelade för 55 000 utomhus på Shea stadium i New York hade deras högtalare bara räckt till en mindre biograf. Istället skickades deras sound genom arenans interna högtalarsystem.
Vill man höra hur The Beatles faktiskt lät live kan man lyssna på deras skivor. I början spelade de live i studion.”A hard days night”, som de spelade in låten, var den femte, och sista, tagningen av hela biten den dagen. The Beatles tidiga studioinspelningar visar hur de lät när de sjöng och spelade ihop.
I dagarna släpps en ny konsertskiva, ”Live at the Hollywood bowl”, inspelad 1964 och 1965. Några spår som inte varit utgivna förut, och förbättrat ljud, är anledningen att köpa den.
The Beatles förnyade också filmbranschen med popfilmen ”A hard days night” 1964. Den hette ”Yeah! Yeah! Yeah!” på svenska. Richard Lesters mix av musik och komik och visuell lekfullhet blev stilbildande.
Några år senare var The Beatles med om att förnya den moderna rockvideon. De hade lagt av att turnera, av olika skäl. Istället gjorde de filmer kring sina sånger som tv-bolag runt världen kunde visa.
Svensken Peter Goldman gjorde de banbrytande ”Strawberry fields forever” och ”Penny Lane”.
När The Beatles lagt av kom en del spelfilmer om dem. ”Backbeat” skildrar tiden i Hamburg före genombrottet. Jag tyckte ”Nowhere boy” var en intressant uppväxtskildring om John Lennon, men när jag träffade Paul McCartney i London sa han att saker där inte stämde med verkligheten.
”Across the universe” är en fantasifull musikal vävd kring deras låtar. Sann mot den kreativitet och upptäckarglädje som The Beatles inspirerade till. Även inom filmen.
Filmnyheter, trailers och recensioner – med Nöjesbladets Jens Peterson, Stefan Hedmark, Sylvia Balac, Jan-Olov Andersson, Karolina Fjellborg och Emma Gray-Munthe.
