Elle 

Regi Paul Verhoeven, med Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny m fl

DRAMA/THRILLER/KOMEDI Regissören Paul Verhoeven provocerar från start: stönen som hörts under förtexternas svarta skylt kommer inte från någon sexakt, utan från en våldtäkt. Michèle (en fantastisk Isabelle Huppert) blir brutalt attackerad i sitt hem av en maskerad man. Han kommer undan, men det blir så småningom tydligt att det handlar om någon som bevakar henne från nära håll. Vem? Medan Michèles liv i övrigt fortsätter som vanligt –  med chefsjobb på ett datorspelsföretag, älskare, en lunsig son med en krävande flickvän, mamman och hennes toy boy, en exmake och hans nya – börjar hon sova med en hammaryxa på kudden, skaffar tårgassprej och försöker hitta den skyldige.

”Elle” har beskrivits som ett ”hämnddrama”. Det är en grov förenkling, snudd på förtal. Filmen kastar sig kobrasnabbt mellan drama, thriller, satir, det extremt skruvade och obehagliga, lättsam, fransk medelklassfars och becksvart komedi. Att se ”Elle” är till en början som att åka en berg- och dalbana där man inte vet helt säkert om alla skruvar och muttrar sitter där de ska. Man skräckskrattar nervöst, man är livrädd för hur det ska sluta, borde man inte påkalla någons uppmärksamhet? Sedan, när man inser att man är i Verhoevens, manusförfattaren David Birkes och Hupperts orädda, trygga händer, har man faktiskt mestadels roligt. Fruktansvärt jävla roligt.

Det är nu inte en film eller en form av humor för alla. ”Elle” har hyllats och prisbelönats – bland annat två Golden Globes nu i veckan – men har också delat upp publiken i två läger. Ett som anser den vara misogyn och smaklös, ett som sett en säker skildring av ett misogynt samhälle. Jag tillhör det senare. I ”Elle” förlorar Michèle aldrig kontrollen, våldtäkten till trots. Kvinnorna i filmen håller varandra om ryggen, deras band till varandra är starka, det som riktas mot dem i en misogyn värld kan de vända på och använda – till den dag de inte längre har lust att spela med. Männen är sårbara, isolerade, sköra.

Om alla skådespelarinsatser varit som Hupperts, och om det inte vore för några onödiga, tomma provokationer – bland annat av typen tvetydiga sexscener – hade ”Elle” varit ett mästerverk.