Björn Löfstedt i Vadstena. Foto: Folkets bio.

Småstad

Regi Johan Löfstedt, med Björn Löfstedt, Gunilla Carlsén, Kina Löfstedt, Monica Sturzenbecker, Pelle Löfstedt.
DRAMA
Mycket rörande.
Den som kallar sin långfilmsdebut för ”Småstad” är inte på jakt efter rubriker eller sensationer. Vadstena är spelplatsen, språket hemtrevlig östgötska.
Det här är så lågmält och vardagligt att det ser ut som en dokumentär. En skicklig illusion.
Johan Löfstedt har filmat sina fyra mostrar och morbror Björn i deras riktiga hem och arbetsplatser, men hittat på en intrig. När deras pappa, alltså regissörens morfar, dör (fiktion) så visar det sig att han spelat in filmade hälsningar till varje barn. Dessa omtänksamma filmer gör att de på olika sätt förändrar sina liv.
Inte mycket. Det här är inte den sortens film. Justeringar och nya tankar medan de funderar på hur livet blev som det blev. De är i 50- 60-årsåldern, några med vuxna barn som flyttar hemifrån. Har jobb som kanske inte blev det de tänkt.
Björn, duktig på att svetsa och fixa el, står mest i centrum. I inledningen ska han hålla tal på faderns begravning, men att prata inför folk är det värsta han vet ända sedan skoltiden. Kan något hjälpa honom?
En syster är duktig personalchef på sjukhuset, en annan tar hand om de flyktingar som kommer till Vadstena efter Migrationsverkets beslut. En jobbar på förskola. Deras jobb blir också spelplats för dramatik.
Filmen växlar snabbt mellan de olika personerna, och det dröjer en stund innan man lägger ihop bitarna i familjepusslet.
Filmen hoppar också i tid. De nya spelscenerna klipps växelvis med familjefilmer. Super-8 och VHS från 1970-talet och framåt. Björn och hans systrar pratar om barndomens fester och firande, om resor de gjort.
Och det är där en av filmens styrkor ligger. Då och nu sida vid sida, lillebror Björn som söker skydd bakom mammas kjol som unge bredvid den nygifte Björn eller när han åker på semester när han själv blivit pappa. Systrarna som tonåringar och som syrliga seniorer.
Årtionden skildras parallellt. Tiden är ingenting och vi kan alla fundera på hur vi tar till vara vår stund på jorden.