Jag har förstått att folk som håller på med sadomasochism brukar ha så kallade stoppord, som de kan ta till när de tycker att akten håller på att gå för långt och vill avbryta.
Det är ett sådant jag önskar att jag hade en liten bit in i ”Fifty shades darker”.

För det här är plågsamt att se, och jag vill bara att det ska sluta.

”Fifty shades of Grey” – den första filmen i trilogin baserad på E. L. James snuskböcker om förhållandet mellan den stenrika BDSM-fantasten Christian Grey (Jamie Dornan) och litteraturstudenten Anastasia Steele (Dakota Johnson) – var inte bra. Men den gick åtminstone att se på utan att himla så att ögonen lossnade ur sina hålor.

Men den här uppföljningen – där den första filmens fokus på kinky och farligt sex (silat genom ett Hollywoodfilter) har bytts ut mot rena rama Harlequin-smöret – är sju resor värre.

Plötsligt har Christian Grey gått från att förhandla om att få föra in knytnävar där solen aldrig skiner på Anastasia, till att bli en fullfjädrad gentleman som vill bygga bo med henne. Hon har förändrat honom förstår ni, och får honom att öppna upp om den tragiska barndom som fick honom att inreda den där tortyrkammaren/porrgrottan, och nu ska de två leva lyckliga i alla sina dagar.

 
Men – det dyker upp diverse typer som försöker sätta käppar i hjulet för dem. Christians svartsjuka och spritt språngande galna före detta sexleksak Leila (Bella Heathcote). Anastasias chef Jack (Eric Johnson), som blir besatt av Anastasia. Och såklart Elena – kvinnan som en gång introducerade Christian till sexlekarna som gjorde honom till sadist.
Kim Basinger spelar henne som om det vore en audition till rebooten av ”Dynastin”.

 

Det hettar i kinderna av genans. Och det är tyvärr inte på grund av sexscenerna.

Ett plus är generöst.