Moonlight

Regi Barry Jenkins, med Mahershala Ali, Trevante Rhodes, Naomie Harris, Alex Hibbert.

drama

Största debatten kring fjolårets Oscarsgala handlade om #OscarsSoWhite, det faktum att inga svarta skådespelare var nominerade.
Den debatten lär utebli i år, när sex av tjugo som tävlar om skådespelarpriserna är svarta. Och med hela åtta chanser att vinna, bland annat som bästa film, är ”Moonlight” galans näst mest nominerade film. En film där det knappt finns en vit människa över huvud taget framför kameran.
Historien utspelas (mestadels) i Miamis svarta kvarter.
”Moonlight” är en film om hur det är att vara ung, svart, fattig och gay.
Filmen är indelad i tre kapitel. I Little får vi följa Chiron (Alex Hibbert), en liten grabb som är mobbad av sina klasskamrater som har identifierat honom som lite annorlunda. Han bor med sin ensamstående mamma (Naomie Harris) som jobbar skift på sjukhuset. Kvarterets karismatiske knarklangare Juan (Mahershala Ali) och hans flickvän Teresa (Janelle Monáe) tar Chiron under sitt beskydd.
I andra kapitlet Chiron har huvudpersonen blivit tonåring (då spelad av Ashton Sanders) men är fortfarande mobbad. Mamman har blivit narkotikamissbrukare.
I tredje kapitlet Black har livet för Chiron (nu spelad av Trevante Rhodes) förändrats totalt. Hur får ni själva se. Alla tre kapitlen har fler förvecklingar än jag vill avslöja.
Genom hela historien finns också en annan pojke/tonåring/vuxen man (Jaden Piner, Jharrel Jerome, André Holland) som spelar en viktig roll för intrigen.
Mycket är väldigt bra i ”Moonlight”. Några väldigt annorlunda scener som visar vänskap, empati och kärlek. Suggestivt bildspråk, klippningen, de närgångna personporträtten. Framför allt Mahershala Alis knarklangare med sin dubbla roll där han på ett tvetydigt sätt både värnar om och tar död på folk i kvarteret.
Han är favorittippad att vinna en birolls-Oscar. Det kan, å andra sidan, bli filmens enda statyett.
Och jag tänker inte protestera, för ”Moonlight” har sina svagheter. Det fräcka berättargreppet med tre kapitel, innebär också att de tvära hoppen i huvudpersonens utveckling, gör att det ibland blir otydligt, att man får fylla i lite väl mycket själv mellan raderna.
Som helhet är ”Moonlight” ändå originell och engagerande och för den svarta filmen i USA är dess framgång något av en milstolpe.