Jäklar, vilket liv det blev när Lasse Hallström ilsknade till över att hans USA-succé ”A dog’s purpose” inte ska visas på bio i Sverige.
Nordisk Film har gjort en kommersiell felbedömning där.
Herregud, de tycks ju ha missat att det finns över 850 000 hundar i Sverige…

Kort resume:
Den sedan länge i USA bosatta Lasse Hallströms senaste film over there – ”A dog’s purpose”, efter en bästsäljande bok – skildrar en hund som återföds i fyra olika upplagor, filmen berättar de fyra hundarnas och deras ägares liv. Har fått överlag välvilliga recensioner och har gjort succé, inte bara i USA utan även utanför Nordamerika, inte minst i Kina (där många ju inte har mycket till övers för hundar, utan snarare äter dem till lunch).
Nordisk Film i Sverige, som har köpt filmen, tror inte att den har tillräckligt kommersiell potential för att motivera en biograflansering, utan släpper den direkt på dvd och digitalt i maj.
– Jag är jävligt besviken att det enda jävla landet i Europa där man inte tror att filmen ska få en publik, är mitt gamla hemland, sa en upprörd Lasse Hallström.
Ja, jäklar vilket liv det blev.
Hundratusentals läste artikeln.
Jag fick massor av mejl. Några få tyckte Hallström var en självgod stropp. Åtskilliga fler tyckte det var skamligt att en av våra största regissörer inte ska få sin film visad på biograf. Och oväntat många hundar hörde av sig och skällde…
Nja, det var ett dåligt skämt. Men många hundägare hörde av sig.
Och då det finns över 850 000 hundar i Sverige och väldigt få av dem är hemlösa, kan vi räkna med en eller flera ägare per hund.
Det blir rätt många personer. En hel del av dem skrev i mejl att de hade hört talas om filmen och förgäves försökt få fram uppgifter om när de skulle kunna se den på bio.
Jag har inte sett filmen.
Och ska erkänna att när jag hörde att Hallström, en regissör jag gillat ända sedan starten här i Sverige på 1970-talet, skulle göra ännu en film om hundar, blev jag både förvånad, lite besviken och lätt ointresserad.
För något år sedan gjorde han ”Hachiko – en vän för livet”, också om en hund, och den sentimentala filmen är inte direkt höjdaren i hans karriär.
Nu är jag å andra sidan ingen hundmänniska, snarare tvärtom. Tycker de fyrbenta djur som brukar kallas människans bästa vän är tämligen poänglösa.
När jag läser om ”A dog’s purpose” blir jag ändå nyfiken.
För tretton år sedan, när producenterna till Kay Pollaks ”Så som i himmelen” funderade över hur många som kanske skulle se hans film, tänkte de att ungefär 750 000 svenskar sjöng i kör och ungefär lika många hade köpt biljett till Pollaks populära föredrag. De fick rätt, ungefär så många (1,5 miljoner) köpte biobiljetter till filmen.
(Som ju också hade uppenbara kvaliteter, den blev Oscarsnominerad).
Ovanstående ekvation kanske Nordisk Film skulle fundera lite över, när det gäller Hallström, hundfilm, antalet hundägare och antalet tänkbart sålda biobiljetter…