ÄVENTYR. Efter de senaste årens klumpiga hantering av Spider-man på bio såg vi väl fram emot en ny film lika mycket som en smäll på käften. Men Marvel tog till ett beprövat trick och plockade in en indieregissör i fabriken som lyckas behålla åtminstone ett uns av en egen stil.

Efter att ha svingat sig in bland Avengers i ”Captain America: Civil war” (2016) är Peter Parker (Tom Holland) tillbaka i New York och försöker balansera två väldigt intensiva delar av sitt liv. På dagarna är han en vanlig high school-kille som faller för en klasskamrat, Liz (Laura Harrier), och på kvällarna hårdtränar han för att bli en allt bättre Spider-man. Hans mentor Tony Stark (Robert Downey Jr) har gett honom en avancerad dräkt vars fulla potential han ännu inte behärskar. Samtidigt upptäcker Peter att en liga som leds av skrothandlaren Adrian Toomes (Michael Keaton) har lagt vantarna på teknologi som inte tycks vara av denna värld…

Som tur är slipper vi få Spider-mans ursprungshistoria berättad ännu en gång. I stället kastas han in i ett nytt äventyr mot en klassisk serietidningsskurk, Vulture. Det är inget för en nybörjarpublik – det gäller att ha hängt med förr. Här finns en kul referens till ”Civil war” för Youtubegenerationen; flera figurer ur ”Iron man”-filmerna dyker upp, liksom Captain America.

Allt är bekant, men här finns ändå viss fräschör. Peter Parker har aldrig varit så ung som i den här versionen – bara 15 år. Ibland behöver han tas i örat av Tony Stark. Hela filmen är ibland som en tonåring, rebellisk, lite fnissig och full av hormoner. Det här är långt ifrån en felfri, mogen superhjälte. Peter klantar till det och är känslostyrd. Fadersfiguren Stark vakar över honom.

Kanske svårt att köpa en 21-årig Holland som 15-åring, men han är så bra att man övertygas. Keaton är dessutom en skurk som man kan relatera till – ett offer för storfinansen (Tony Starks imperium) och regeringen som började samarbeta på ett buffligt sätt efter slaget om New York i första ”Avengers” (2012).

Disneystjärnan och artisten Zendaya spelar Michelle, upprorisk klasskamrat till Peter, men gör inget större intryck.

Slutstriden är piggare än i en del andra Marvelrullar, men visar ännu en gång att det är den svagaste länken i de flesta av genrens filmer. Men ”Homecoming” är superhjältefilmernas motsvarighet till ”en glad skit”. Kan vara skönt efter de tyngre, mörkare ”Logan” och ”Wonder woman”.

Filmen har svensk biopremiär i morgon.