Annabelle 2: Creation

Regi David F. Sandberg, med Anthony LaPaglia, Miranda Otto, Stephanie Sigman.
SKRÄCK. I skuggan av Alicia Vikander, Skarsgård-bröderna, Joel Kinnaman med flera, har en svensk regissör i samma generation – David F. Sandberg – lite i skymundan också gjort succé i Hollywood.
(Ska inte förväxlas med David utan F. Sandberg, som också hamnat i Hollywood, efter att kortfimen ”Kung Fury” sågs av miljontals på nätet och visades på Cannes-festivalen).
Kortfilmen ”Lights out” snappades upp av filmstadens nuvarande skräckfilmskung James Wan, som lät Sandberg förvandla den till framgångsrik långfilm.
Nu har Sandberg gjort en uppföljare till ”Annabelle” (2014). Fast egentligen är det en prequel, som utspelas innan originalfilmen, och som snyggt knyter ihop den besatta dockans historia i både sin egen film och ”The conjuring” (2013). Det är helgens stora biopremiär både i Sverige och USA.
Utspelas på 1950-talet. En dockmakare (Anthony LaPaglia) och hans sängliggande fru (Miranda Otto) bjuder in ett antal föräldralösa flickor och en katolsk nunna att bo hos dem på sin stora gård. De har sina skäl. Mer ska inte avslöjas än att snart börjar den ondskefulla dockan att spöka…
Som mångårig Biogubbe och skräckfilmskonnässör, är jag inte så lättskrämd. Hos den yngre målgruppen lär dock filmen fungera utmärkt. Den är en slags fördjupning av det The conjuring-universum som nutidens unga publik tycks älska. Min 17-åriga dotter var vettskrämd mest hela tiden. Galet bra, tyckte pojkvännen.
Filmen är väldigt snyggt gjord. Stämningsfull musik. Både exteriörer och (framför allt) interiörerna till den gård på landet där alltihop utspelas, har skapats med stor omsorg, huset i sig är nästan som en viktig rollfigur.Och David F. Sandberg har god hand med skådespelarna, de flesta tonårsflickor. Inget överspel, trots att de ju längre filmen pågår, blir allt mer skräckslagna.
Och även om den svenska regissören har utnyttjat varenda kliché och effekt ur skräckfilmernas verktygslåda, så gör han det ovanligt effektivt.