Steve Coogan är bättre på imitationer än Rob Brydon. Foto: Nonstop

The trip to Spain

Regi Michael Winterbottom, med Steve Coogan, Rob Brydon, Clarie Keelan, Marta Barrio.
KOMEDI
De här resenärerna har insett att den som lämnar hemmet för en främmande trakt lika mycket gör en resa för att hitta sig själv.
När Steve Coogan och Rob Brydon far bort tillsammans är de nästan provocerande ointresserade av var de befinner sig. Förstrött nämner de Wikipediafakta kring sådant de passerar, men mest pratar de om sig själva.
Första resan gick till Lake District och norra England, och där ägnade de mycket tid åt restaurangerna, maten, vinet. Fiktionen är att de två gör en resa för att testa krogar och recensera dem.
Nästa tur gick till Italien. Nu är det dags för Spanien.
Hemma i Storbritannien gick trippen som en tv-serie i sex avsnitt. Här kommer den i långfilmslängd på bio. När jag såg första resan tyckte jag den var underbart underhållande och njöt även av extramaterialet, alla de bortklippta improvisationer som valdes bort.
Nu räcker det mer än väl med den kortare bioversionen.
De två spelar en sorts parodier på sina riktiga jag. Steve Coogan är den mest framgångsrike, och framställs som en divig stjärna som nu är bitter för att hans agent droppat honom och ett filmmanus han lämnat in ska skrivas om. Han som blev Oscarnominerad för ”Philomena”!
Coogan får in framgången med ”Philomena” rätt ofta i konversationen vilket Brydon hånar honom för.
Rob Brydon är mer känd i Storbritannien än hos oss. Han medverkar flitig i tv och radio, och har blivit älskad via serier som ”Gavin & Stacey”. Han tycker själv att han är duktig på att imitera och är oftast den som drar igång en sorts dueller mot Steve Coogan. Först gör Rob Brydon en rätt dålig imitation av någon kändis, och sedan ska Steve Coogan rätta honom genom att visa hur den ska göras.
Det blir ofta kul. Men ibland tjatar Brydon på så alla omkring honom och vi som tittar vill ge honom munkavel. I den här filmen finns en sekvens där han insisterar på att prata som Roger Moore mycket mycket längre än vad någon vill höra. Detta efter ett svagt skämt som låtsas blanda ihop iberiska halvöns morer med efternamnet Moore.
Men då och då får man skratta. Imitationerna av Mick Jagger och David Bowie piggar upp jämfört med slitna gamla godingar som Sean Connery.
I bioversionen är det mindre från restaurangerna, och mer kring de skådespelare som ska föreställa huvudpersonernas familjer och medarbetare.
Den som vill uppleva Spanien får vända sig någon annanstans. Den som vill få närkontakt med självupptagna skådespelare får sina fniss. Det är som standup framför vackra vykort.