Vi har sett några dokumentärer om flyktingars svåra tillvaro under de senaste åren, som norska ”Dom andra” (2012) och italienska ”Bortom Lampedusa” (2016). Mest ambitiöst är det här projektet av den kinesiske konstnären och regissören Ai Weiwei som har rest jorden runt för att skildra olika flyktingkriser.

Vi möter syrier som försöker ta sig till Tyskland men bara får se taggtråd, nordafrikaner som drunknar i Medelhavet, palestinier som växer upp i permanenta läger, folk som flyr från svält till Kenya och mexikaner som försöker ta sig in i USA. Ai Weiwei vandrar själv ut och in ur filmen, på sätt och vis som vår ciceron men inte på ett påträngande Michael Moore-sätt.

Med det sagt finns det lätt några scener med honom som man kunde ha klippt bort, till exempel ett ögonblick där han försöker ta en selfie samtidigt som han håller upp en skylt med ett hashtag-budskap på. Hans närvaro spelar helt enkelt ingen större roll för filmen. Det är de intervjuade flyktingarna, aktivisterna och experterna som är intressanta.

Här finns förstås inga geniala globala lösningar att ge, eftersom varje flyktingkris ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Under två timmar och tjugo minuter kastar filmen deprimerande siffror åt oss som understryker vilken förfärlig värld vi lever i. Är det inte krig som jagar bort folk så är det klimatförändringar eller murar och stängsel som satts upp av främlingsfientliga regimer. Ai Weiwei lyfter fram ett invandrarvänligt citat av John F Kennedy. Donald Trump nämns inte, men det är uppenbart vem som borde lyssna.

Ibland får vi även även lösryckta rubriker från diverse publikationer. De glider fram i nedre delen av bildrutan, som om det är CNN vi tittar på. Tanken var väl att illustrera vad vi ser i filmen, men rubrikerna blir just för lösryckta ur sina sammanhang för att ha någon större betydelse.

Det är genuint berörande, upplysande och spännande att följa med på resan, även om filmen är lång. Regissören besöker som sagt ett stort antal länder och filmteamet har skiftat en hel del. Det är ett brokigt, internationellt gäng fotografer som är ansvariga för slutresultatet. Men det är en styrka för filmen, som är vacker, innovativ och storslagen. Med hjälp av drönare får vi en episk bild av flyktingsituationen – till havs, i öknen och i lägren.

”Human flow” har biopremiär på fredag.