120 slag i minuten 

Regi Robin Campillo, med Arnaud Valois, Nahuel Pérez Biscayart, Adèle Haenel m fl

DRAMA 90-tal. Paris-divisionen av aktivistgruppen ACT UP (AIDS Coalition to Unleash Power) kämpar för att forskare och läkemedelsindustrin ska arbeta snabbare – och för att de, politiker och allmänhet ska förstå vidden, vikten, allvaret i epidemin. De smittade har inte råd att vänta. Det finns inte tid för diplomati. De måste skrika, veva med plakat, kasta ballonger fyllda med fejkblod, kedja sig fast. De måste chocka, färga Seine blodröd om de kan.

”120 slag i minuten” är en viktig historielektion med dokumentär känsla – men framför allt är det en historia om aktivism, om hur de i gruppen blir varandras familj, skyddsnät och vårdare. Hur det, trots att de många gånger bråkar kring strategier, är de mot resten av världen. Och mest av allt, om kärleken mellan Nathan och Sean. Regissören Robin Campillo och hans skådespelare förmedlar känslan av att älska och knulla i krig, raseriet, känslan av att det är så förtvivlat bråttom. Det är en film om att leva i dödens närhet, men den är full av energi och elektricitet. De som är kvar måste fortsätta rasa, kämpa och leva, samtidigt som de sörjer. Dansa för dem som inte längre orkar eller finns i livet. Hjärtslag för hjärtslag, taktslag för taktslag. Det är vackert och fruktansvärt, och fruktansvärt bra.