Euphoria

Regi Lisa Langseth, med Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance, Adrian Lester, Mark Stanley.
DRAMA
Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” är en suggestiv skildring av harmoni i natten, av en försoning hos någon som är redo för en resa. Ögonblick av lycka mellan smärtan och tystnaden – det söker Emilie (Eva Green) som driver handlingen i Lisa Langseths nya film.
I inledningen möter hon sin yngre syster Ines på en flygplats. Emilie har bokat ett lyxhotell innan de två ska bege sig på en resa till hemligt mål.
Systrarna har inte setts på länge. Det finns något ouppklarat mellan dem. Det syns på Emilie att hon inte mår bra.
Ganska tidigt får Ines veta vad som är deras mål och varför Emelie har bett henne komma. Ines blir mycket upprörd. Men Emelie vill prata om saker i deras barndom, om känslor hon aldrig kunnat släppa.
I porträtten av dem ingår att den kyligt kontrollerade Ines är en framgångsrik konstnär, som dock nyligen fått dåliga recensioner. Medan den känslosamma Emelie ser tillbaka på ett liv där hon inte är nöjd med något.
I laddningen mellan systrarna finns några explosiva utbrott, men dramaturgiskt rör det sig långsamt fram. Några andra öden blir sidospår som ger relief åt uppgörelsen mellan Emelie och Ines.
De besöker en sorts lyxigt vårdhem där de möter människor som är svårt sjuka och vill förkorta lidandet. Bestämma när och hur de ska dö, eftersom de har råd. Det är olika berättelser, oilika trauman, på ett liknande vis som i ”Hotell”, det senaste samarbetet mellan Alicia Vikander och Lisa Langseth. Åter spelar Alicia Vikander en kvinna som stängt inne en sorg. Hon är bra och trovärdig, och de två känns som systrar med sin utsökta brittiska engelska.
”Euphoria” bygger även atmosfär med ljud. Hotfullt hovrande helikopter, stråkkvartett som stressar stämningen.
Filmen svänger mellan råa blottade känslor och de mer eleganta miljöerna för de rika i vackra bilder. ”Euphoria” rör sig kring dödshjälp och hjälp med självmord, men det kontroversiella ämnet hamnar i bakgrunden. Charles Dance spelar en rik cynisk man med den sortens dödlig sjukdom som passar in i filmmanus och inte märks. Varför han eller en del av de andra sökt sig till det här märkliga hotellet för att få hjälp förklaras inte övertygande. Charlotte Rampling är ett stadigt nav i en berättelse om sorg och saknad.
Filmen använder också David Bowies sång ”Rock´n´roll suicide” effektfullt. Det blir ett sensationell långt uppehåll före sista versen innan den exploderar i Bowies trösterika skrik. Du är inte ensam.