RYSARE. Tre collegestudenter flyttar in i ett hus som de hyr. Ett nattduksbord visar sig ha hemligheter som kan locka fram en dödlig, övernaturlig varelse vars namn man inte får säga högt.

Det är mycket i den här filmen som får tankarna att vandra till bättre skräckisar, särskilt ”Candyman” (1992) där man inte heller fick nämna skräckfigurens namn (åtminstone inte fem gånger medan man tittade in i en spegel).

Filmen erbjuder The bye bye man som en förklaring till varför vissa människor tappar det och begår massmord. De blir helt enkelt förhäxade av skräckmannen. Men storyn är frustrerande. De hallucinationer som figurens offer drabbas av blir tjatiga eftersom vi hela tiden vet att det är just hallucinationer. Man sitter mest och vill ropa ut ”men gå inte på synvillan då!” Igen och igen.

Här finns en slags demonhund som är i starkt behov av både hud och bättre datoranimation. Den vanligtvis talangfulle Doug Jones spelar titelfiguren och ser mest ut som en annan filmelaking vi inte får nämna (Voldemort)… Så stel som hejdåmannen är måste det ha varit några av Jones lättaste arbetsdagar.

Faye Dunaway dyker upp i en biofilm för första gången på över ett decennium, men är bortslösad. Sad! som Trump skulle ha twittrat.