Bobbi Jene Smith var 21 år när hon anslöt sig till det israeliska danskompaniet Batsheva, under konstnärlig ledning av stjärnkoreografen Ohad Naharin. Nu är hon 30, och har beslutat sig för att lämna både Israel och kärleken, för att åka hem till USA och utvecklas som dansare och koreograf på egen hand.

Elvira Lind är uppenbarligen väldigt fascinerad av Smith, men varför vi ska vara det förblir oklart i en färglös film som lägger orimligt mycket tid på att älta personliga bryderier av ospektakulär art, och förvånansvärt lite tid på dans. Och inte heller riktigt lyckas förmedla vare sig storheten i Smiths konst eller någon slående personlig karisma.

Förmodligen ska man tolka den bokstavliga nakenhet det finns en hel del av (bland annat simulerad onani mot sandsäck) även bildligt – som att man får bevittna något superintimt – men jag har svårt att bli berörd av vad som i princip är 95 minuters ältande kring kärlek gentemot ambition.

”Bobbi Jene” är hyllad och prisad men känns överskattad både som dansfilm, kvinnoporträtt och kärlekshistoria.

Se mycket hellre Naharin-skildringen ”Mr. Gaga”, som är betydligt starkare.

 

 

SNABBFAKTA

Dokumentär om den amerikanska dansaren och koreografen Bobbi Jene Smith, som efter ett årtionde i Israel återvänder hem till USA för att satsa på en solokarriär. Vann tre priser på Tribeca Film Festival 2017, bland annat bästa långfilmsdokumentär.