Jag tycker om Kevin Spacey. Det är alltid ett enormt nöje att se honom på vita duken. När jag ser trailern till hans senaste film, ”All the money in the world”, ser jag en högklassig skådespelare försvinna in i en ny spännande roll, den här gången som miljardären J Paul Getty i en verklighetsbaserad kidnappningsthriller av Ridley Scott.

Det jag vill fokusera på är att Michelle Williams och Mark Wahlberg ser ut att ha fått bra roller. Att tidsperioden ser ut att vara väl fångad av Scott. Att det verkar vara ett spännande drama. Jag får lust att börja läsa mer om familjen Getty och vad som hände. Det jag vill fokusera på roliga detaljer som att makeupen på Spacey får honom att se ut lite som Marlon Brando i ”Gudfadern”.

Men i stället har Spacey befläckat allt det där. Troligtvis kommer han inte att medverka vid lanseringen av filmen, just för att försöka bespara studion och de andra som har jobbat med filmen den obehagliga uppmärksamhet som hans närvaro skulle ge. Ständigt nya män väljer nu att prata om att även de har utsatts för sexuella trakasserier av en firad skådespelare som har vunnit två Oscars och fått medalj av brittiska kungahuset, som har drivit Old Vic i åratal och ses mer eller mindre som vår tids Laurence Olivier.

Det är i stället det vi tvingas fokusera på. Berättelser om att Spacey försöker förföra 14-åringar. Att han visar kuken i sammanhang där det inte är välkommet. Att han ser det som naturligt att smeka främlingars skrev. En framgångsrik mans privilegium?

Jag tycker inte att de senaste dagarnas rapportering om Spacey är särskilt ”spännande” eller ”saftig” att läsa. Den är tyvärr nödvändig – men jag tycker det är djupt ledsamt. Och vore jag en av dem som har lagt ner hårt arbete på ”All the money in the world” hade jag även varit heligt förbannad på Spacey.

Det är oklart om hans karriär överlever krisen, och vi får se när ”All the money in the world” kommer till Sverige. Amerikansk premiär är det dock den 22 december.