Regissörens känsla för människor och relationer gröt ”De gyllene åren” gripande.

”The Boy” har skräckens hoppa-tillscener.
Men gör inget oväntat av det väntade.

Med ”Louder than bombs” visar Joachim Trier att han fortfarande är en av de mest intressanta regissörerna just nu.

”Me and Earl and the dying girl” är lite av en tekopp att värma decemberkalla händer på.

Det slås inte på några stora trummor, men det serveras en liten bit liv i ”Alice resa”.

I ”The Program” fångar huvudrollsinnehavaren Ben Foster essensen av Armstrong så osannolikt väl att man till slut ser honom som också utseendemässigt identisk.

”Mistress America” är en bagatell som växlar mellan tonträff och igenkänning, rapp dialog, absurd over the top-fars och överdrivna figurer

Habilt, underhållande, sentimentalt. Gammeldags och tryggt, ungefär som sirapslimpa med prickig korv.

Skådespelarna spelar versioner av sig själva, fiktion och verklighet flyter ihop.

Två timmar och 20 minuter i en enda tagning. Sebastian Schipper och hans skådespelare fångar en elektrisk känsla av efterfest och natt där allt kan hända.